Läderlappar och läslust

Tjenare, alla monsterdiggare!

Bokhyllan först.
Som ni ser här till höger har jag just börjat på ny lektyr.
Från sci-fi/apokalysm till hårdkokt pulp.
Det är med svenskt vemod jag måste erkänna att Robopocalypse är slut.
Skit.
Jag vill inte lämna tillbaks boken.
Jag skulle kunna läsa om den på stört.
Så fyndigt berättad.
Så pseudovetenskapligt logisk och samtida,
utan att för ett ögonblick bli torftig.
Sån kärlek till pang-boom-och krasch-action-paction,
utan att glömma bort att den berättar om människor.
Inte maskiner.
Ondsinta intelligenser.
Exoskelett.
En modern värld som imploderar.
Som går under på två röda på grund av maskinerna den gjort sig beroende av.
Som kvävs på ett ögonblick i den kuvös som den själv byggt runt sig själv.
Jag har hört att Spielberg tänkte göra en rulle på den.
Kör hårt.

Jag var rätt skeptisk när jag öppnade Spillane.
Dels på grund av abstinensen efter Robopocalypse,
dels för att den första novellsamlingen jag nyligen läste av Spillane var visserligen stundom charmig, men mest bara jobbig att ta sig igenom. En nostalgitripp utan användarvänlighet (som när jag på gymnasiet läste Bram Stoker's Dracula...).
Men jävlar i min låda.
Spillane fångar mig i inledningen.
Han presenterar Mike Hammer så förpillat snitsigt.
Jag associerar direkt till
Max Payne,
Sin City,
Dennis Lehane,
men det häftiga är ju
att jag såklart associerar åt fel håll.
Det är ju som att säga att en storebror är lik sin lillebror,
för att du träffade lillebrorsan först.
För det var ju här allt började.
Än så länge håller Spillane det hela precis så satans hårdkokt som jag förväntat mig.
Svalnar det så säger jag till.

Böcker är perfekta julklappar.
Jag har redan skämt bort mig själv med en tidig juklapp.
En bibba som jag snubblade över på Rusta.
Bland färgglada barnböcker låg där en tung, inbunden sak. Rea-prislapp över ett bevingat sattyg.
Vilket häftigt omslag, tänkte jag. Så jag bläddrade lite.
Satness...
De
där
teckningarna.
Teckningar, teckningar, teckningar.
Av ghouler,
vampyrer,
varulvar,
demoner.

Så det blev till att bära hem ett ex av denne lille monsterhandbok.

Det finns fler böcker jag vill ge mig själv i julklapp.
Bl.a. ska jag nog baske mig skaffa mig en prenumeration på Eskapix,
efter december,
när jag fått mitt provnummer.
Dessutom är jag hur sugen som helst på
Monster
av Micael Dahlén.
Om jag inte var upptrissad redan när jag läste om boken i Aftonbladet,
och direkt kopplade till när jag var insnöad på Armin Meives,
den tyske kannibalen som Rammstein nynnar så vajert om i Mein Teil och som jag själv höll ett tal om på Svenska C,
så tyckte jag Dahlén var helmysig när han pratade om boken i Nyhetsmorgon.
Jag tycker att han påminner både till utseendet
och till sitt lugna, coola sätt
om min forne formlärare Johannes.

Inspiration kan man få på många sätt.
Demonjägares handböcker kan ge en helt nya idéer på hur man övertygar betraktare att den häringa bilden föreställer ett otäckt vidunder.
Noirdeckare kan få tankarna att snurra iväg i drömmar om whiskeyraspiga narrativ och hårt skuggade gatugränder.
Medans läderlappssimulatorer
kan få en att vilja skildra neongnistrande stadsmiljöer,
graciöst koregraferade slagsmålsscener,
sammandrabbningar mellan fraktioner av organiserad brottslighet,
och hur man lägger ut pussel och svårigheter för att bromsa sin protagonist.
Jajjemänn.
Arkham City är en fin stad såhär på vinterhalvåret.

Blev en del text.
Vi avslutar med lite roliga bilder.
Kan dock förekomma lite text även här.

Även på den här
klottrande
fronten
finns det saker man önskar sig.
T.ex. ska jag nog ta mig i kragen i vår
och hotta upp klottret med lite naket.
Inte som i pin-up-bilder,
utan kroki.
Det känns som att det skulle vara nyttigt för mig.
Även om jag har rynkat på näsan åt kroki i Gävle.
Man behöver äta sina grönsaker.
Man behöver kanske lära sig att rita människor såsom människor ser ut.
Kanske.