Lever i bitar

Tjenare, alla monsterdiggare!

Jag har
litteratur och lovord,
ett kollage
och lite rim.
Vore jag listig som Mickel Räv skulle jag ju ransonera ut detta till åtminstone tre inlägg.
I ett jämt flöde.
Uppdatera med ett nytt var och varannan dag.
Woha, skulle ni tänka, Hullingen håller igång!
Men nä.
För jag vet att det kommer att dröja som vanligt innan jag sätter mig ner här igen.
Så vi tar allt i ett enda lass.
Tills nästa gång vi ses.

Ni vet bookzinet Eskapix som drivs av eldsjälade monsterdiggare?
De har nyligen börjat med ett antikvariat/bokhandel/loppis som de kallar Pulp Fetish.
Salivproduktionen tävlade med en xenomorf när man ögnade igenom alla böcker och tidningar där.
Vilken fyndig formulering det blev med tanke på att det var just en serietidningsversion av Alien-filmen som fick mig att till slut greppa en kundkorg.
Blixtsnabbt meddelade dock monsterdiggarna mig att just Alien-blaskan var på vift, men restnoterad. Så fort den dök upp skulle de skicka den.
Kanon, tänkte jag.
Nej, inte syrligt sarkastiskt, era cyniker, jag menar verkligen att det var kanonbra.
Snabb information, ödmjukhet och omtanke.
Jag var nöjd så långt, liksom.
Men sen när paketet dyker upp på Ica, för att såklart landa här på Väster,
då har de slängt med lite extra tidningar och en novellsamling med retroscifi (original) tillsammans med en skriftlig ursäkt om att de jobbar på att hitta Alien.
Behöver jag säga mer, kamrater?
Följ mina länkar och mina råd;
stöd Eskapix,
handla på Pulp Fetish,
dyk in i en fantastisk värld, lotsad av hyggliga monsterdiggare som kan lära er ett och annat om service.

Ett kollage till.
Bakgrund och bårderna är gjorda i flytande tusch, utklippen längst fram med tuschpennor.
På A3papper.

Sist men inte minst vill jag visa lite klotter.
Klotter med rim.
Sitter man i en sits där man inte har ritblock,
men dock skrivblock,
kan man likt förbannat klottra.
Det började som någon lyrik kring Alien,
sen började det luta åt något annat.
Känns så mycket mer naket att visa grunkor man skrivit än ritat.
Men vi behöver ju lite variation här på Hullingen.

Alldeles förskräckligt
Alldeles för skräckfilm
I mitt bröst där gror ett frö
När det blommar ska jag dö

När Charon sitt ansikte mot mig vänder
och hjälper mig ombord med kalla händer
Endast detta gör mig rädd
Om döden ligger på sin dödsbädd
Snälla, jag är så rädd och liten
Rädda mig från evigheten

När ögonen slocknar och kroppen dör
Rädda min ande från en reanimatör
När rigor mortis gör kroppen hård
Rädda min ande från en djurkyrkogård
Spika fast kistans lock
Tro benhårt på gammalt skrock

Låt mig få vila med maskar i grift
Låt mig inte traska som en vålnad på vift
Låt mig få vila i frid
Jag spar en plats åt dig här bredvid

Alldeles förskräckligt
Alldeles för skräckfilm
I mitt bröst där gror ett frö
När det blommar ska jag dö

Postapokalysm postad

Tjenare, alla monsterdiggare!

Den är textad,
ihopbuntad,
klappad & klar.
Dessutom har jag skickat iväg den till
Norrköpingspojkarna.

Läderlappar och läslust

Tjenare, alla monsterdiggare!

Bokhyllan först.
Som ni ser här till höger har jag just börjat på ny lektyr.
Från sci-fi/apokalysm till hårdkokt pulp.
Det är med svenskt vemod jag måste erkänna att Robopocalypse är slut.
Skit.
Jag vill inte lämna tillbaks boken.
Jag skulle kunna läsa om den på stört.
Så fyndigt berättad.
Så pseudovetenskapligt logisk och samtida,
utan att för ett ögonblick bli torftig.
Sån kärlek till pang-boom-och krasch-action-paction,
utan att glömma bort att den berättar om människor.
Inte maskiner.
Ondsinta intelligenser.
Exoskelett.
En modern värld som imploderar.
Som går under på två röda på grund av maskinerna den gjort sig beroende av.
Som kvävs på ett ögonblick i den kuvös som den själv byggt runt sig själv.
Jag har hört att Spielberg tänkte göra en rulle på den.
Kör hårt.

Jag var rätt skeptisk när jag öppnade Spillane.
Dels på grund av abstinensen efter Robopocalypse,
dels för att den första novellsamlingen jag nyligen läste av Spillane var visserligen stundom charmig, men mest bara jobbig att ta sig igenom. En nostalgitripp utan användarvänlighet (som när jag på gymnasiet läste Bram Stoker's Dracula...).
Men jävlar i min låda.
Spillane fångar mig i inledningen.
Han presenterar Mike Hammer så förpillat snitsigt.
Jag associerar direkt till
Max Payne,
Sin City,
Dennis Lehane,
men det häftiga är ju
att jag såklart associerar åt fel håll.
Det är ju som att säga att en storebror är lik sin lillebror,
för att du träffade lillebrorsan först.
För det var ju här allt började.
Än så länge håller Spillane det hela precis så satans hårdkokt som jag förväntat mig.
Svalnar det så säger jag till.

Böcker är perfekta julklappar.
Jag har redan skämt bort mig själv med en tidig juklapp.
En bibba som jag snubblade över på Rusta.
Bland färgglada barnböcker låg där en tung, inbunden sak. Rea-prislapp över ett bevingat sattyg.
Vilket häftigt omslag, tänkte jag. Så jag bläddrade lite.
Satness...
De
där
teckningarna.
Teckningar, teckningar, teckningar.
Av ghouler,
vampyrer,
varulvar,
demoner.

Så det blev till att bära hem ett ex av denne lille monsterhandbok.

Det finns fler böcker jag vill ge mig själv i julklapp.
Bl.a. ska jag nog baske mig skaffa mig en prenumeration på Eskapix,
efter december,
när jag fått mitt provnummer.
Dessutom är jag hur sugen som helst på
Monster
av Micael Dahlén.
Om jag inte var upptrissad redan när jag läste om boken i Aftonbladet,
och direkt kopplade till när jag var insnöad på Armin Meives,
den tyske kannibalen som Rammstein nynnar så vajert om i Mein Teil och som jag själv höll ett tal om på Svenska C,
så tyckte jag Dahlén var helmysig när han pratade om boken i Nyhetsmorgon.
Jag tycker att han påminner både till utseendet
och till sitt lugna, coola sätt
om min forne formlärare Johannes.

Inspiration kan man få på många sätt.
Demonjägares handböcker kan ge en helt nya idéer på hur man övertygar betraktare att den häringa bilden föreställer ett otäckt vidunder.
Noirdeckare kan få tankarna att snurra iväg i drömmar om whiskeyraspiga narrativ och hårt skuggade gatugränder.
Medans läderlappssimulatorer
kan få en att vilja skildra neongnistrande stadsmiljöer,
graciöst koregraferade slagsmålsscener,
sammandrabbningar mellan fraktioner av organiserad brottslighet,
och hur man lägger ut pussel och svårigheter för att bromsa sin protagonist.
Jajjemänn.
Arkham City är en fin stad såhär på vinterhalvåret.

Blev en del text.
Vi avslutar med lite roliga bilder.
Kan dock förekomma lite text även här.

Även på den här
klottrande
fronten
finns det saker man önskar sig.
T.ex. ska jag nog ta mig i kragen i vår
och hotta upp klottret med lite naket.
Inte som i pin-up-bilder,
utan kroki.
Det känns som att det skulle vara nyttigt för mig.
Även om jag har rynkat på näsan åt kroki i Gävle.
Man behöver äta sina grönsaker.
Man behöver kanske lära sig att rita människor såsom människor ser ut.
Kanske.

Bloggens blanka beläte

Tjenare, alla monsterdiggare!

Hullingen har skaffat sig en ny skalp.
Dessutom, förutom den nya headern, finns lite annat pynt.
Till höger kan ni se vilken litteratur som jag käkar för tillfället på Just nu läser Hullingen.
Jag har alltid en bok att läsa, så med jämna mellanrum kommer den att uppdateras.
Vidare till höger har jag flyttat upp min lista på bloggar som jag själv snokar runt på,
så att ni lätt kan ta er dit själva.

Bland möss & män har äntligen landat på ett exakt sidantal,
då jag idag storyboardade ihop slutet.
Det blir 26 sidor.
Kanske en framsida också. Sånt kan man ju ha.
Jag har tuschat ca 20 sidor,
sen ska det också textas på det hela.
Så det ter sig som att hela skrotet kommer att landa.
Det var jag banne mig inte säker på,
jag trodde verkligen att fanskapet skulle braka iväg bortåt över 30 sidor.
Och bli,
precis som salige  Lust,
något som jag tappade lusten till.

Glöm inte fanzinemarknaden på Serieteket i Stockholms kulturhus nu på tisdag.
Glöm inte 7 oktober.
Glöm inte att allt beror på den där boken.

Biomekaniska alter egon & korsbefruktningar

Tjenare, alla monsterdiggare!

Projekt kan korsbefrukta varann.
Projekt.
Öj, öj, öj.
Här har man minnsan ingen hobby.
Hobby?
Äh, dra åt Hälsingland merej!
Här slänger man sig med projekt, vettu.
Jajjemänn.
Jag tror det hänger ihop.
Att ha sitt kneg som barnskötare
förlagt till samma stad där man har
teckningskurser och teckningstillställningar
gör att man kan, som idag, t.ex.
få ta kommandot för en Elevens Val-lektion i bild,
fast man mest var där för att finnas till hands.
När det dessutom i gruppen sitter några kisar från ens nyss avslutade kurs.
Hur lattjo som helst, man blir så tjock av energi när kidsen börjar lassa fram massa coola idéer och viftar med teckningen framför en!

Såhär såg jag och fästmön ut på en försenad Halloweenfest förra helgen.

På Kulturhuset i Stockholm nästa vecka,
ska ni kika in på Serietekets avdelning.
Mina forna klasskamrater representerar då
7 oktober,
den prisbelönta serieantologin.
Allt beror på den där boken.

Jag är kär i Bland möss & män.
Nu äre snart dags att klottra ihop slutstriden.
Jag tror att jag kan ha en artsy fartsy idé till framsida.
Vi får se om den tummen lämnar Mordor.

Postapokalyptisk process

Tjenare, alla monsterdiggare!

För att visa er och Norrköpingsgossarna på Primate Orange-redaktionen att det faktiskt rör sig framåt med Bland möss & män, tänkte jag ge er lite tjuvkik.
För er som är riktigt tokiga i tjuvkik,
och gärna vill se allt extramaterial bakom kulisserna när ni köpt en dvd,
kan jag dra min arbetsprocess först.
Det är alldeles nyligen som jag har landat i de här fem stegen,
Ryggrad gjordes t.ex. enligt samma mall.

• Idé - oftast en bild eller ett koncept som ploppar upp. Oh, va fräsigt att rita det där, tänker jag! Eller att få berätta det där! Höhöhö... ibland kan det vara själva slutscenen som jag först får idé till.
• Manus - nja, manus och manus. Snarare försöker jag motivera min fräsiga idé med ett händelseförlopp. Jag spaltar scen för scen på varann. Miljö och dialog nämns i förbifarten, oftast bygger de sig själva, iallafall i Bland möss och män.
• Storyboard - samma här; nja, storyboard och storyboard. Jag missbrukar säkert det uttrycket. Man skulle kunna kalla det jag gör här för layout-skiss, dummy eller dylikt. För här måttar jag upp händelserna i rutor och sidor på A5-papper, alltid med en bläckpenna (oftast en gratispenna från någon mässa).
• Original - På A4-papper med vettig vikt gör jag sedan mer genomarbetade versioner av storyboard-sidorna. Här tuschar jag, skrafferar, tänker på ljus och skugga och tar det allmänt mer lugnt än i föregående steg. Dessa teckningar blir själva serien.
• Digital shit - Det passade mig utmärkt i Ryggrad, så jag kommer att göra likadant här. Jag lägger inte bara på text i datorn, jag lägger dessutom till alla textrutor och pratbubblor. För att jag textar som en seismograf och saknar total uppskattning om hur stor en pratbubbla ska vara.

Vad jag ska visa er nu,
är några väl valda sidor som inte är i kronologisk ordning.
Jag har lagt upp några storyboard bredvid sina respektive original,
för att visa skillnaden mellan de stegen.
Ni kommer märka att det inte är några sjumilakliv,
och ibland tycker jag faktiskt mer om storyboardrutorna.
Men man må dräpe sina älsklingar, som det heter.