Griftbaggen

Tjenare, alla monsterdiggare!

Har ni träffat griftbaggen?
Han föddes igår.
Jag satt framför en naturdokumentär och käkade julmatsrester.
Det var inte det mest aptitretande ämnet på programmet.
Det var om kalkongamar,
vampyrfladdermöss
och dyngbaggar.
Och de där dyngbaggarna,
var trots sin osmaklighet
det jag lyssnade som mest idogt på.
Okej, jag erkänner att det var väldigt intressant att höra om vampyrfladdermöss också.
Men jag hämtade klotterblocket.
Det blev lite klotter.
Klottret har jag precis översatt till en liter mer genomarbetad bild.
Kameran är just nu ute i Siggetorp,
så jag fotade av papperet med webcamen.
Man tager vad man haver.



Vid första anblicken kan griftbaggen misstas för en mi-go, den levande svampvävnaden från Yuggoth (se HP Lovecraft's Viskningar i mörkret).
Ärligt talat, är det inte en grav felbedömning.
Även detta charoniska kryp härstammar från Yuggoths urmassa.
Men att jämföra mi-gon med griftbaggen är att jämföra den moderna människan med neanderthalarna.
Griftbaggen har inget intresse av att föra bort bildade jordlingar för att utföra experiment på dem i ett laboratorium.
Den bedriver ingen hemlig gruvdrift på jorden.
Den smugglar inte in någon främmande, högt stående teknik in i människans liv.
Den har blott en drift.
Den förökar sig.
Men först måste dess yngel ha en boning.
De behöver fukt.
De behöver mörker.
De behöver skydd från omvärlden så länge de är i sitt bräckliga larvstadie.
De behöver kött.
Så när griftbaggen av orsakar den varken kan förstå eller bry sig om
befinner sig på vår planet,
hur kan den motstå
en massgrav?
Men polisen som anländer till den tomma graven,
som tes ha plundrats med hjälp av skaktmaskiner,
hinner de inte ens följa spåret som leder mot den stora kryptan.
De avbryts av en  ny rapport.
Ett mord har begåtts.
Dessutom ett fall av grov misshandel inte långt därifrån.
De vet inte vilket som förbryllar dem mest.
Mordoffret har attackerats mot det nedre mellangärdet,
hans bäcken verkar ha sprängts inifrån.
Kroppen är dessutom totalt uttorkad.
All vätska i kroppen har liksom sugits ut.
All
sorts
vätska.
Offret för misshandeln hävdar att han såg allt.
Att det kunde lika gärna varit honom.
Varelsen plockade först upp honom.
Under en bråkdels sekund kändes det som att varelsen såg rakt igenom honom.
In i honom.
Och den gillade tydligen inte vad den såg.
Den fnös.
Kastade iväg honom som en vante.
Upprepade proceduren med hans vän.
Och skändade honom.
Varför överlevde han?
Man jämförde de båda.
Den förste hade mycket dåligt immunförsvar.
Långtidssjukskriven. Inga barn, trots han och fruns många försök. Astma. Dålig fysik.
Den andre var före detta idrottsman och numera industriarbetare. Fem barn med tre olika fruar.
Samtidigt som poliserna satt sömnlösa över männens journaler,
gror något i en krypta.
I en sfär av mylla.
Något nytt.
Som inte ens varelsen som sover skyddad från brännande sol en halv kilometer under kyrkogården någonsin har sett.
Denna styggelse upprör snart inte bara staden.
Inte bara människorna.
En federal agent anländer snart till dem.
Han är alltid ett steg före dem.
Han går alltid rakt på sak.
Han bär alltid absurt tjocka solglasögon.
Han får snabbt smeknamnet Stone Face.
För han rör aldrig en min.
Men så är han inte heller där för att le.
Han är där för att städa upp.
För att avliva en sjuk, vilsen hund.
Inga spår får lämnas.
Deras täckmantel riskerar att avslöjas.
Agenten har färdats långt.
Griftbaggen känner hans närvaro i sitt ide.
Mandiblerna tuggar nervöst i sömnen.