Khööö-tooolhooo fffethaaagän!

Tjenare, alla monsterdiggare!

Gåshud.
I bilen.
Inte på grund av stjärtvärmaren.
Inte allena iallafall.
Nej, nej.
Utan det är ju William Roberts.
Som mässar precis lagom högtravande om blasfemiska avgrunder i jordens mörka hörn där kosmiska fasor väntar på sina ärofyllda återuppståndelser för att valla det obetydliga får som människan är in i en mörk tidsålder av kaos, extas och vansinne.

Mycket talade för att jag bara skulle rulla den här ljudboken passivt i bakgrunden,
som plinkeplonket på en kinabuffé,
utan att bli alltför exalterad.

1. Jag har en naturlig skepcism gentemot ljudböcker. Mest för att jag ser ett framtida dystopia där alla är analfabeter.
2. Såvida ni inte precis har snubblat in här genom Google eller Bloglovin, kanske ni vet om att jag gillar den häringa Lovecraft-typen. Jag har läst samtliga verk i den här ljudboken. På engelska, på svenska, läst dem tyst, läst dem högt, hittat någon ny frän översättning, etc.
3. Jag har dessutom blivit bortskämd med Ernst Hugo Järdegårds brummande och tjutande i Skräckens labyrinter, som jag finner väldigt svår att matcha.
4. Vem fan är William Roberts? Jag såg på baksidan att han hade figurerat i några enstaka tv-serier. Oj, oj, oj, vilket CV. Nä

Trots dessa faktorer
kommer jag på mig själv
att på motorvägen
efterapa hans meningar
och med näven i en klo
säga högt till Hyundaien
OOOH DET ÄR SÅ JÄVLANS BRA!
För det är det.
Framförallt får jag inte huvudet runt hans röst.
Där har vi det högtravande och förfinande hos överklassbrittiskan,
samtidigt som det tydligt är amerikanskt,
precis som de områden i New England som Lovecraft skriver om.

Det är perfekt pepp
inför monstermötet
på lördag.

Och förresten,
min utställning hänger kvar fram tills den 7 oktober.
På Skoindustrimuseet i Kumla.