Tjenare, alla monsterdiggare!
Det här är ingen filmrecension
med konstruktiv kritik.
Det här är bara ryggdunkande
och lovsångsmusik.
Utan att spåjla minsta tillstymmelse till upplevelse för er som inte sett Prometheus,
vill jag ösa hyllvis med hyllningar åt Ridley Scott - scifi-sandlådans byggchef.
Läs in så mycket hajpad överdrivenhet och fanboyflams som ni behagar,
undertecknad fick andan tagen ur sig från start.
Stämningen, landskapen och designerna fick mig direkt att tänka på tungt punktskrafferade serier av t.ex. Moebius.
Designen blev sen inte sämre.
Vidare visade Scott oss interiörer och konstruktioner som tagna ur Kubricks
2001: en rymdsaga. Sen när vi väl var i främmande land var han trogen Giger. Här skäms vi inte för Gigers vridna, biomekaniska fallossymboler, istället tapetserar vi hela komplexet med det. Vi gör monster efter det. Gör magi efter det.
Ridley kysste inte häcken på fans heller.
Skit på er, säger han. Jag gör film här. Jag berättar en historia som jag har. Tyck vad ni vill.
Just därför blir det precis vad man vill ha.
Just genom att inte försöka spela bildad och komplicerad.
Han lyssnar på min serielärare Höjers ord; ju mer komplicerade grejer du ska berätta, desto simplare ska du berätta det.
Därför blir det inte corny och krystat när så stora frågor diskuteras. För att han gör inte till sig. Tar alla sidor på allvar.
Här finns också klassiska ingredienser, scener och rollfigurer som känns igen från de andra
Alien-filmerna.
Men det är är bombastiskt och jävlaranamma.
På något paradoxalt sätt blir det inte tuggummiytligt Hollywoodblajj, dock. Trots enorma specialeffekter och stråkorkestrar.
Fråga inte mig hur man ror det i hamn.
Fråga Scott.
En gedigen monsterdiggare.
