Jag har mina sidor

fredag 29 juni 2012

Skogens irrande gast

Tjenare, alla monsterdiggare!

Fasiken vad kul det är att rita de sista sidorna på min serie!
Inte bara som att det därför känns möjligt att göra klart den inom en rimlig tid,
utan det är de roligaste scenerna att rita.
Om det inte vore för att spoilernivån skulle gå upp i taket, skulle jag gärna slänga upp några av dem här.
Men håll till godo med lite flytande tusch så länge.
Förresten, som ni ser i den nu uppdaterade kalendern här till höger, kommer jag i oktober att vara på Kumla bibliotek två dagar i rad. Japp, dagen efter att jag har öppnat min utställning är jag där igen i Medborgarskolans regi.
Så är det ibland!
Ni i Kumla har mig då hela helgen lång.
Här kommer
skogens irrande gast.



Nästan perfekt, tänkte han.
Han var nästan sådär perfekt lullig.
Frös inte.
Skrattade åt allt som sades.
Pratade kanske lite för högt.
Det enda som saknas för att uppnå perfektion, tänkte han, är en piss.
Kvällens första piss, slog det honom.
Då är det banne mig dags.
Självklart gjorde han en stor scen av det hela.
Vare sig de skrattade åt hans bombastiska presentation av att han behövde gå och ta en piss,
eller hur han raglade iväg som en tecknad figur,
var han nöjd.
Glad som en lärka.
Bakom det stora lanthuset bredde åkern ut sig.
Som någonting ur den där filmen.
Majsbarnen.
Bajsbarnen, tänkte han, och skrattade så högt att han nästan pinkade ner skjortan.
Men skrattet klipptes av tvärt.
Hack i skivan.
Därute på åkern.
Först trodde han att det var en hjort som skuttade fram.
Eller rådjur.
Man är ju ingen Bo Landin.
Men när den väl började ta sig uppför en sluttning,
blev det där skuttandet mer av en spindels krälande.
Och de där hornen var inga horn.
Det var en hand med alldeles för många fingrar.
Fingrar som tafsade och smekte den fuktiga nattluften.
När den nådde toppen svängde den runt sitt handhuvud
och stirrade rakt in i hans lulliga själ
med ett enda
aldrig blinkande
öga. 

Agendans återkomst

Tjenare, alla monsterdiggare!

Den däringa klotterkalendern som jag hade här på bloggen i våras, för att t.ex. visa när jag hade workshops, kurser eller bord på mässor?
Den är tillbaka nu, som ni ser, har bara hittat på ett annat alitterationsnamn på den.
Vad ligger i kalendern framöver då?
Gott om tid ligger där iallafall,
men jag är nattsvart tidspessimist.
I augusti syns vi framme på Kumla torg,
och i oktober vankas det både utställning och monsterkurs.

Just nu?
Jag är inne på de sista sidorna i den där serien jag pulat med bra länge.
Snart ska den väl då textas, sen får vi se vart jag trycker upp ett par ex.
Nu har den kanske fått en titel. Kanske heter min zonopera Trasig värld.

tisdag 26 juni 2012

Blonda bombnedslag & bild av ett jag

Tjenare, alla monsterdiggare!

Jag behöver ramar.
Sa jag det där sluddrigt kanske det lät som något annat.
Man behöver ju både ramar såsom björntassarna i en björnkram.
Man behöver ramen (nudlar).
Man behöver Rammstein.
Man behöver inte värst mycket Ranelid.
Men ramar, både på papper och runt papprena.

Ramar som i tidsramar.
Just nu när jag är inne på min andra heltidstvåskiftsvecka på korvfabriken. När jag förberett mig på att jag antagligen inte kommer hinna med särskilt mycket klotter eller monsterdiggande.
Just då blir det likt förbannat kreativt.
Kanske är det att jag har gott om tid att vrida och vända på idéer vid rullbandets korvstoppande och korvknytande.
Eller att jag förvaltar, planerar och utnyttjar den tid jag får utanför jobbet.
Så att jag får ihop lite seriesidor.
Lite större teckningar och sånt.
Lite planering inför utställningar där saker och ting ska ramas in och hängas upp.

Det har varit texttungt här på Hullingen på sistone.

Här är jag.


Och här är ett kollage. Det är i A3storlek. Jag har använt
vattenfärg,
färgpennor,
blyerts,
tuschpennor,
sax och lim.





fredag 15 juni 2012

I förskott förstås

Tjenare, alla monsterdiggare!

Ja, det är en vecka kvar till midsommar.
Men jag har klottrat, klippt och klistrat något midsomrigt redan nu.
För när sommarjobbet på korvfabriken börjar på måndag, vet jag inte hur mycket klotter jag kommer att ha tid och ork med. Det ska nog till att få rutin på ruljansen först och främst.
Så redan nu, lite i förskott  (Ridley Förscott), kollar vi på kollaget.





Bakgrunden är gjord med flytande tusch, laverad.
Bården är gjord i blyerts.
Det översta lagret är gjort med tuschpennor.
Alltihopa på olika A3-papper.

onsdag 13 juni 2012

På västfronten en drös med nytt

Tjenare, alla monsterdiggare!

Jag gillar min serie.
Jag har tuschat elva sidor av den.
Det är lattjo så att det står härliga kring, ska ni veta.
Ibland sitter man riktigt länge och punktskrafferar pyttedetaljer på en närbild,
ibland är man hur slarvig som helst när kameran är långt bort och själva rörelserna är det väsentliga.
Min huvudperson är en älg.
Det slog mig att han säkert kommer att jämföras med Hälge.
Han är ju liksom en seriefigur. Som är en älg.
Fan.
Men likt förbannat är det lattjo så att det står härliga kring.
Jag är fortfarande så förbannat lat och kass på det här med bakgrunder, det behöver ni inte vara oroliga för.
Men lite råkurr är det.
Att koreografera råkurr är godis.
Skulle nån gång vilja göra en serie baserad på enbart råkurr.
Men nu blev det här mera en tjuv & polis-serie.
För berättelsen ser ut så.
Berättelsen bestämmer.

Men jag ritar mer än serier.
Lite födelsedagsporträtt, t.ex. Börjar bli en inbiten tradition. Ett kul sätt att se ens egen utveckling, när polare radar upp årliga porträtt bredvid varann.
Ska klottra upp en idé på A3 snart, med lite midsommartema.
Jag följer många bloggar som inspirerar mig. Mest bränsle får jag från Monster Brains. Gå in HÄR för att t.ex. se en helt fantastisk musikvideo. Ett förbannat mysigt band, dessutom, de finns på Spotify. Bra musik att klottra till.
Jag var ju på vernissage i lördags också. Emma Bjelke. Hon är förbannat bra. Inte bara rent teknikst hur skicklig som helst, utan dessutom påhittig och pysslig. Hon borde rita serier. Det skulle vara hur grymt som helst.

Vet ni vad, förresten?
I höst blir det en ny utställning.
I oktober alltså.
På Kumla biblioteks utställningshörna.
Lång tid kvar.
Men jag börjar fundera redan nu.
På titel, vad jag ska servera, etc.
För jag är stolt över att få ställa ut på Kumla bibliotek.
Där jag lånade min första manga.
Min första Asimov.
Min första Lovecraft.
Min första Bone.
Uppträde med min dramagrupp för första gången.
Hade min första teckningsverkstad.
Så jag vill att det ska bli bra.

PS.
Jag har fått sommarjobb.
Industri.
Jag gillar ju industriell metal.
Men det ska nog hinnas med en del klotter i sommar ändå.
Brukar bli så.

måndag 11 juni 2012

Sommarlov(ecraft)

Tjenare, alla monsterdiggare!

Visste ni att det finns ljudböcker (radioteater?) på Spotify?
Jag sitter just nu och lyssnar på Herbert West: Re-animator av HP Lovecraft.
Uppläsaren är inte Ernst-Hugo, men mysigt är det ändock.

Jag har färglagt linearten jag slängde upp häromdan.

lördag 9 juni 2012

Godmiddag

Tjenare, alla monsterdiggare!

Så fort jag har fått tag i lite finfina foton ska jag i både bild och text (psykodynamisk substans) berätta mer om måndagens monstertecknande i Storå.
Tills dess tänkte jag visa en prokrastinering jag gjorde här i veckan.
När jag egentligen borde ha fortsatt tuscha seriesidor.
Men man är ingen maskin, Andy Warhol.

Flytande tusch på A4. Färglagd version tillkommer.

Såhär dagen efter en fasligt fullspäckad fredag,
ska jag följa med kamrat Crisse på vernissage ikväll.
Man måste se hur lite riktig konst ser ut.

(Såg förresten att jag får skärpa mig med "Just nu läser Hullingen" där uppe i hörnet. Amberville har jag ju för bövelen läst ut sen eoner tillbaka. Jag har nu bara ett fåtal hårdkokta sidor kvar av Simon Kernicks Mord för mord. Efter det tror jag att det blir Clive Cusslers Cyklop. Vi får se.)

onsdag 6 juni 2012

Bortom tid och rim

Tjenare, alla monsterdiggare!

Jag skrev ner lite meningar.

Min klasskamrat
har en glassapparat
Han gör glass i en rasande fart
Han säljer den svart och helt illegalt
Som en lömsk mejeriproduktspirat
Rikast i riket blir han snart
GB hävdar att han gör plagiat
så de skicker en vasstandad byråkrat
Men min kamrat är lika vass och smart
Han lyssnar inte på byråkratiskt tjat
utan sällskap av sin egen advokat
Glassbolagets jurist var fasligt lat
så han gav upp sott byråkratiska prat
Klasskamratens industri blev uppköpt av vår stat
Glass delas nu ut kommunalt
Förkläden och skopor hos varje demokrat
Alla äter glass och man glömmer bort mat
Vårt gastronomiska perspektiv blir ganska smalt
Min klasskamrat fick en kiosk på 40 kvadrat
med en förgylld glassapparat på 18 karat
Han står där med sin skopa så käck och kavat
min uppfinningsrike klasskamrat

lördag 2 juni 2012

Jäklar i min låda, Mr Scott

Tjenare, alla monsterdiggare!

Det här är ingen filmrecension
med konstruktiv kritik.
Det här är bara ryggdunkande
och lovsångsmusik.

Utan att spåjla minsta tillstymmelse till upplevelse för er som inte sett Prometheus,
vill jag ösa hyllvis med hyllningar åt Ridley Scott - scifi-sandlådans byggchef.

Läs in så mycket hajpad överdrivenhet och fanboyflams som ni behagar,
undertecknad fick andan tagen ur sig från start.
Stämningen, landskapen och designerna fick mig direkt att tänka på tungt punktskrafferade serier av t.ex. Moebius.
Designen blev sen inte sämre.
Vidare visade Scott oss interiörer och konstruktioner som tagna ur Kubricks 2001: en rymdsaga. Sen när vi väl var i främmande land var han trogen Giger. Här skäms vi inte för Gigers vridna, biomekaniska fallossymboler, istället tapetserar vi hela komplexet med det. Vi gör monster efter det. Gör magi efter det.
Ridley kysste inte häcken på fans heller.
Skit på er, säger han. Jag gör film här. Jag berättar en historia som jag har. Tyck vad ni vill.
Just därför blir det precis vad man vill ha.
Just genom att inte försöka spela bildad och komplicerad.
Han lyssnar på min serielärare Höjers ord; ju mer komplicerade grejer du ska berätta, desto simplare ska du berätta det.
Därför blir det inte corny och krystat när så stora frågor diskuteras. För att han gör inte till sig. Tar alla sidor på allvar.
Här finns också klassiska ingredienser, scener och rollfigurer som känns igen från de andra Alien-filmerna.
Men det är är bombastiskt och jävlaranamma.
På något paradoxalt sätt blir det inte tuggummiytligt Hollywoodblajj, dock. Trots enorma specialeffekter och stråkorkestrar.
Fråga inte mig hur man ror det i hamn.
Fråga Scott.
En gedigen monsterdiggare.