Jag har mina sidor

lördag 16 mars 2013

Upp till bevis, kanon

Tjenare, alla monsterdiggare!

Du och jag
I kollektivtrafik
På en buss
Vi har våra ryggsäckar. Eller kanske är det tygpåsar. Sånt är ju inne nu. Beige. Ekologiskt. Kravmärkta bananer (se; "coola bananer").
Vi har också våra hörlurar. Hör hur vi lurar varandra. Såna där stora jävla Skullcandy-pannbiffar över öronen. Eller små diskreta, vita, sterila, I-robot-filmatiserings-futuristiska iPhone-lurar.
Till saken. Leksaken. Sluta gå som katten kring het gröt. Hålla mig på sträckbänken. Dra ut på det. Ta slut på det.
Hursomhelst.
Whatever.
JAG
jag lyssnar på Mozart. Beethoven. Bach. En ljudbok med fucking Fröding. Fucking fröjdefull finkultur. Det bästa. Gud skriver genom Mozart, vet du väl? Ett gudomligt verktyg. När läkare har tappat allt hopp om att rädda livet på en patient poppar de Mozart i högtalarna. Det har funkat. För det är bra. Har alltid varit bra. Kommer alltid att vara bra.
JAG
jag läser Illiaden. Växlar med lite Odysseen då och då. Slänger in lite Brott & Straff för att koppla av. Kafka? Det käkar jag till frukost. Allt på originalspråk, såklart. Möjligtvis latinsk översättning. Det trimmar hjärnan, vet du. Oh, långt till min hållplats? Kanske hinner läsa något kapitel eller tjugoelva i min Shakespearesamling. Det går snabbt, jag kan ju alla pjäserna utantill. För de är bra. Har alltid varit bra. Kommer alltid att vara bra.
Det kallas kanon, lille vän. Lille hen. Inte en sån man skjuter med. Nej, nej. Kan du inte din metrik? Betoning på första stavelsen. KA-non. Uj, uj, uj. The best of, liksom. Absolute Kultur 2013. Och för all framtid, that is! Intill Big Crunch.
Du
du läser fan inte kanon.
Kan du ens läsa?
Du lyssnar på distad dödsmetall. Du lyssnar på hamrande hårdrock. Du lyssnar på riviga riff och bombastisk bas. Sånt som får blodet att koka, fötter att vilja stampa och nävar att vilja vifta i luften. Du läser om eskapistiska världar och hisnande hjältedåd. Om skitballa superkrafter och ashäftiga explosioner. Du flyr in i interaktiva, radioaktiva, alternativa världar där allt är möjligt.
Vi möts.
Det är ju där något händer.
I samspelet mellan människor.
Det är ju där
som vi bestämmer
vad som är bra
vad som är sant
vi som letar efter det som är bra
vi som letar efter det som är sant
vi bestämmer det tillsammans
Men vem ursäktar sig?
Vem skäms?
Vem försöker gömma sin godispåse för den andre?
Vem försöker försvara sin smak för den andre?
Det är nu det subjektiva kommer in, hörni
Det är nu vi kan bli hermeneutiska
Vi kan förlora oss själva i värderelativism
Fast så är det ju inte
Kanon sitter ju på de höga hästarna
Hårdrocken, superhjälten och tv-spelet är ju på defensiven, eller hur?
De måste visa oss det Mozartiga i hårdrocken, peka på det Illiadiska i superhjälten och det Frödingska i tv-spelet, för att vi ska kunna ta skräpet på allvar, eller hur?
Fast så
är det ju
inte
Det är kanon som ska försvara sig
Visa mig det
skitballa, kanon
Visa mig det
ashäftiga, kanon
Visa mig
explosionerna
superkrafterna
de vidunderliga världarna,
kanon.
Jag ska inte skämmas för att jag inte gillar dig.
Du ska baske mig förföra
mig.
Flörta med
mig.
Ta mig med storm, kanon.
Blir jag uttråkad
så är det inte för att jag
obildad, illiterat, trångsynt och bonnjävel.
Det är fan du som är
tråkig, dammig, irrelevant, svårförståelig och utgången som gammal mjölk.
Sitter du på något
ashäftigt & skitballt
så får du och dina vapendragare hjälpa varann att ta mig till det.
Ta mig till den vidunderliga värld som du döljer bakom ditt pretentiösa, högfärdiga yttre.
Hjälp mig upp på dina höga hästar.
Tills dess
tro fan att jag drömmer mig bort i populärkulturens power-pulp-platser.
En dag blir de också sällade till ditt stall.
Jag vet att du jobbar på det.
Du börjar bli mer öppen och inbjudande. Jordnära. Chill. Down with the shit och hajar hur coola kids, med sina skateboards och bubbelgum, snackar. Du inser att du också var en renegat rebell en gång. Back in the days.
Men än finns det lite högfärdighet kvar att jobba på. Du fnyser åt det du stämplar som skräp. Skit. Låg litteratur för låga människor.
Bollen ligger ju även hos mig också, i vårat passningsspel.
Så jag ska också anstränga mig för att vara öppen och inbjudande.
Ska vi säga så då?
Vi är lika goda kålsupare båda två, som Tage Danielsson skulle ha sagt.
Var det där någon pretentiös referens från dig för att försöka distansera dig ifrån mig?
Eller var det någon pretentiös referens från mig för att försöka bevisa att jag minnsan också kan citera någon som dog innan jag föddes?
I båda fallen
behöver vi ju båda iallafall
tagga ner.
Och förstå att vi båda tjänar våra syften.
Jag börjar mer och mer bli förtjust i kanon.
Allteftersom jag navigerar mig genom den och får den presenterad för mig.
Men jag hade taggarna utåt först. På grund av vissa förkämpar för finkultur fick jag rysningar bara jag hörde ordet. Äcklet. Oj, en till referens.
Det bästa jag vet
är att läsa, skriva och rita.
Jag lärde mig
läsa, skriva och rita
av en och samma person.
Spindelmannen.
Den fantastiske.
Istället för den genomsnittlige, eller halvcoola.
Som sagt, vi taggar båda ner.
Här ska jag av.
Vi syns, kanon.
Vi kommer jobba tillsammans en stor del av livet.
Så det är bäst att vi också jobbar på vår relation.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar