Första dikten i min språjlans nya skrivbok blev en korsrimmad hexameter tillägnad min klippa i stormen.
Just för att du har fötterna på jorden när jag svävar
Högt i det blå ovan molnen där monstren bor
Framför mitt eget storslagna superego jag bävar
Självdistansens livlina släpper jag blir oändligt stor
Blind för friktionens förintande flammor i atmosfären
Fast förankrad i verkligheten du flyger till mig
Halar in min barnsliga själ varligt du bär den
Knappast sista gången som jag räddas från flammor av dig
Oundvikligen verkar det som att tyngdlagen sviktar
Hypnotiserar mig halar in mig till molnens mjukhet
Trots din insats blir det molnens mysterier jag diktar
Jag en otacksam drömmare som du aldrig någonsin har svikit
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar