Skogens irrande gast

Tjenare, alla monsterdiggare!

Fasiken vad kul det är att rita de sista sidorna på min serie!
Inte bara som att det därför känns möjligt att göra klart den inom en rimlig tid,
utan det är de roligaste scenerna att rita.
Om det inte vore för att spoilernivån skulle gå upp i taket, skulle jag gärna slänga upp några av dem här.
Men håll till godo med lite flytande tusch så länge.
Förresten, som ni ser i den nu uppdaterade kalendern här till höger, kommer jag i oktober att vara på Kumla bibliotek två dagar i rad. Japp, dagen efter att jag har öppnat min utställning är jag där igen i Medborgarskolans regi.
Så är det ibland!
Ni i Kumla har mig då hela helgen lång.
Här kommer
skogens irrande gast.

Nästan perfekt, tänkte han.

Han var nästan sådär perfekt lullig.

Frös inte.

Skrattade åt allt som sades.

Pratade kanske lite för högt.

Det enda som saknas för att uppnå perfektion, tänkte han, är en piss.

Kvällens första piss, slog det honom.

Då är det banne mig dags.

Självklart gjorde han en stor scen av det hela.

Vare sig de skrattade åt hans bombastiska presentation av att han behövde gå och ta en piss,

eller hur han raglade iväg som en tecknad figur,

var han nöjd.

Glad som en lärka.

Bakom det stora lanthuset bredde åkern ut sig.

Som någonting ur den där filmen.

Majsbarnen.

Bajsbarnen, tänkte han, och skrattade så högt att han nästan pinkade ner skjortan.

Men skrattet klipptes av tvärt.

Hack i skivan.

Därute på åkern.

Först trodde han att det var en hjort som skuttade fram.

Eller rådjur.

Man är ju ingen Bo Landin.

Men när den väl började ta sig uppför en sluttning,

blev det där skuttandet mer av en spindels krälande.

Och de där hornen var inga horn.

Det var en hand med alldeles för många fingrar.

Fingrar som tafsade och smekte den fuktiga nattluften.

När den nådde toppen svängde den runt sitt handhuvud

och stirrade rakt in i hans lulliga själ

med ett enda

aldrig blinkande

öga.