Hermanita

Tjenare, alla monsterdiggare!

Sicken Johnny Cash-whiskey-röst idag.
Sickna blåklockor på armbågarna.
Igår?
På lokal. Lokalen hette Kupolen. Karlskoga.
Lillasyster.

Senaste showen för en annan var Rammstein i februari, som jag kan ha myntat.
Rammstein svävade över oss dödliga. Ångpunksgudar som hissade ner en rykande bro över oss. De kom, de såg, de bankade skiten ur en. Sen försvann de. Tajmat och klart in i minsta detalj.
Martin, Max, Ian och senaste tillskottet Andy (som tagit upp fanan efter Daniel, nu när bandet endast är 25% LOK), däremot.
Den nya, välproducerade och påkostade skivan har inte gjort dem mer tajmade och klara in i minsta detalj.
De är inte perfekta ångpunksgudar som svävar över oss dödliga.
De är skrikiga troll som hoppar ut bland alla andra tjockisar på den inte ens slutsålda föreställningen.
Minst lika mycket tid läggs ner på själva neanderthalarrocken
som på flummigt mellansnack, tequilas, ja-må-han-leva, vad-fan-ska-vi-spela-nu och ursäkta-men-jag-har-problem-med-gylfen.
Och all din kraft den är
oslagbar
Jag skulle aldrig byta den här underbara apburen mot något annat.
Tredje gången gilt,
och jag har sen länge noterat i kalendern när de kommer till Gävle, där jag såg dem de två första gångerna.

Bilder från igår kan tillkomma.
Kan även finnas en video.
Kan vara så att en kortväxt kille längst fram i randig keps,
medan han försökte hjälpa Martin med rimmen till På lokal,
såg en roddare filma med sin iPhone i periferin.
Kan vara så att den kortväxte kepskillen hade en helt efterblivet kul kväll.
Kan vara så att den kortväxte kepskillen fick sin keps signerad.
Kan vara så att all seg, tråkig, gnällig, tre timmars väntan i världen är bortglömd
när man sedan får Hårdrock
av världens tjockaste band.