En diabolisk design.
En infernalisk idé.
Ett cthulhoidt koncept.
Gisslaren.
Jag kläckte ett namn på engelska först, scourger. Jag vet inte om gisslare är helt regelrätt översatt, men jag tyckte att det passade. Ska man till fullo bejaka sina framtida planer som sv/eng-lärare borde la scourger bli ordagrant piskare - men gisslare hade en mer gammaldags klang, precis som jag tycker scourger har.
Gisslare blir också en ordvits i sig, då man även kan se det som att den här varelsen har en massa små varelser som gisslan. Vi återkommer till det.
Namnet kommer av att jag fick idén till en helvetisk demon, med mingen att den är sådär bibliskt sadistisk. Den är ingen utomjordisk livsform som utforskar jorden eller något genetiskt experiment som söker svar - den är ett huggormsyngel som blott existerar för att bringa sorg och smärta. Sadistiskt självgående. Därav att dess enda drivkraft till att jaga sina offer är för att piska och strypa dem. Den saknar mun såväl som för att kunna äta upp dem eller kommunicera.
Dess verktyg för våld är klasarna av tentakler som den har istället för händer. Dessa tentakler är i sig egentligen navelsträngar som utgår från de spädbarn som sitter fast i gisslarens armar.
Är de riktiga barn? Eller bara något som liknar barn? Är de ett trick för att psykiskt påfresta offer och göra det svårt att slå tillbaka mot gisslaren? Om man nu skulle spjärna sig till att gå till anfall mot demonen, skulle den värja sig med de gråtande barnen. Skulle man ändock slå så att ett av barnen faller av, skulle man inom kort se två nya knubbiga ansikten växa fram. Likt den gamla antikens Hydra.
Men varför, frågar man sig?
Agerar denna djävul på egen hand, eller är den en tjänare till någon mörk gud?
Min första skissdesign var mer zombieaktig och hade en mer släpande gång. Det här slutresultatet ter sig dock mer intelligent och vaket, och posen blev ganska dansant.
Kanske är även dessa tvivel också ett av gisslarens verktyg?
Denna ätare av misär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar